Hackare är vi allihopa.

Jag snubblade på en grej idag. En hackares manifest och jag kände igen det. Jag snöade inte in så där hårt på datorer dock. I skolan som inte var särskilt stimulerande funderade jag över olika mekaniska konstruktioner. Allt från mopeder till hemmagjorda vapen. Jag såg inte mopeden som att sätt att ta mig till kompisarna och tjejerna vid kiosken utan som ett mekaniskt system som skulle hackas. Först förstå i minsta detalj och sedan ge sig på med verktyg och förändra bortom det tillåtnas gräns. Hemmagjorda vapen och sprängämnen utövade en närmast oemotståndlig lockelse. Komplicerat och kraftfullt. Hjärnans makt över fysiken.
På senare år har jag varit mer inriktad på att laga sådant som egentligen inte ska gå att laga. Jag kan sitta länge med sådant. Inte för att peta i detaljerna och det så snyggt som möjligt. Nä, det får gärna bli fult och gå fort men utförandet ska vara innovativt och uttrycka en förståelse för det system som bygger upp funktionen.
En grej jag brukar framhålla för mig själv som en framgång är en elfunktion inne dörrlåset till en av bilarna. I alla forum jag kollat anses det omöjligt att laga. Jag höll på en hel helg och fick riva dörren och låset flera gånger och göra om. Men nu är jag nöjd. Det fungerar fortfarande efter två år.
Just nu intresserar jag mig (igen efter många års uppehåll) för vattnets rörelser på och i marken. Målet är att med små insatser i form av diken och annat skapa en stor förändring på landskapsnivå. Numera är det ganska lagligt och på egen mark. Men jag har även överträtt gränsen tidigare. Precis som en hackare med små medel kan få stora system på fall har jag återställt stora våtmarksområden med mycket blygsamma åtgärder.