Bra eller bara bra.

Riktigt så bra som man tror det ska bli blir det aldrig. Men kanske ganska bra eller åtminstone lite halvbra så där då? Jodå, tackar som frågar. Det blev en ganska bra dag ändå.
Jag har fått så'n där köpstopp igen. Jag kan inte köpa något. Men jag behöver ju köpa en del grejor nu inför våren. Men icke, det blir stopp. Det köps ingenting. Vanligtvis beror det på att jag fått för mycket pengar på banken. Förmodligen är det samma sak nu också. Det brukar åtgärdas genom att amortera bort en större del av kapitalet. En mer hanterlig summa brukar gå lättare att spendera av.
Jag måste nog fixa det i morgon för sonen behöver verkligen en ny cykel.
Annars är det väl lite som vanligt. Ena stunden känner jag mig smartast i världen och i nästa kommer jag ihåg något gammalt fiasko värt att lagra undan i minnet inför stunder av hastigt påkommen hybris.
På datorn spelas det gamla E-type. Det minner om fornstora dar när benen var pigga, kvällen alltid ung och kvinnorna ännu yngre. Men sen sansar jag mig och kommer ihåg att 42 år är en fantastisk ålder och vadå, 52 är väl ännu bättre.
I nästa stund förbannar jag mig själv för att jag aldrig kan leva ut. Jag håller alltid igen så förbaskat och till vilken nytta kan man fråga sig. Jag frågar mig nästan varje dag. Kanske ska jag byta livsstil vid femtio. Inte på det där vanliga sättet. Ingen HD, ingen sportbil, ingen yngre kvinna, inte heller något jäkla armband.
Nä, helt enkelt bara ren och skär intelligens och upplagrad, uppladdat, elektrisk passion. Och en ordsvada utan dess like. Jag har alla orden och några till på lager.

Nåja, nu ska vi inte förhäva oss. Jag är nog inte mogen ännu utan återgår till mina 4 bildskärmar med 5 fönster på varje och fyller förråden ett tag till. Bidar min tid.

Kvalitetskraven är höga.

En kväll vid Höga Kusten.

Fortfarande fast i Kälsvikens paradis. Solen lyser nu från nästan molnfri himmel. Folket kommer och går borta på leden. En familjebåt lägger till vid stranden. Kombinationen motoriserad gummibåt på släp och barn brukar betyda oväsen. Men det tar någon timme innan barnen badat klart och ska åka båt, i samma stund avgår jag mot Näskebodarna. Genom att följa stranden undviker jag effektivt Slåtterdalsskrevan och eventuellt sällskap. I Näskebodarna ser jag ett gäng bestående av fyra personer varav minst en riktigt vandrare med grova kängor, fläckiga byxor, jätteryggsäck och tillhörande kvinnlig beundrare. En ynklig liten typ som stapplar runt barfota med en miniryggsäck tittar dom inte ens åt, dom riktiga vandrarna. Senare ser jag samma sällskap på en strand där dom slagit upp sina rymliga tält med ståhöjd och silverbeläggning att spegla sig i. Dom har en boll att sparka av sina aggressioner på också. Inte så märkligt att ryggsäckarna blir stora. 

Snart kommer jag ikapp ett gäng tjejer med en hund och som vanligt lyckas jag stressa upp deras tempo. Givetvis snubblar en av dem på en rot och jag glider förbi. Tjejer med hundar är alldeles för intressant för att jag ska kunna gå normalt och vara trevlig.

Senare under dagen frågar en sommarstugeboende varför jag går så fort. Jag blir skyldig svaret och säger heller inget om att mina fötter smärtar och att jag dragit ner på tempot. Efter nationalparksparkeringen i Näske blir det ensamt på leden igen och jag kommer till Köpmanholmen där jag shoppar lite att fylla upp ryggsäcken med.

Balesudden är målet för kvällen och där finns en tjärn uppe på berget med kristallklart vatten. Det enda levande som syns i vattnet är några tusen grodyngel och två små fiskar. Tältet åker upp på en klipphylla längst ut och högst upp på udden. Utsikten ikväll blir bl.a. Trysunda och Skrubban som är mitt nästa stora expeditionsmål. Där ska jag ta mig in i de jättelika sprickorna på något sätt. Synd att klättergrejorna ligger kvar hemma.