Bra eller bara bra.

Riktigt så bra som man tror det ska bli blir det aldrig. Men kanske ganska bra eller åtminstone lite halvbra så där då? Jodå, tackar som frågar. Det blev en ganska bra dag ändå.
Jag har fått så'n där köpstopp igen. Jag kan inte köpa något. Men jag behöver ju köpa en del grejor nu inför våren. Men icke, det blir stopp. Det köps ingenting. Vanligtvis beror det på att jag fått för mycket pengar på banken. Förmodligen är det samma sak nu också. Det brukar åtgärdas genom att amortera bort en större del av kapitalet. En mer hanterlig summa brukar gå lättare att spendera av.
Jag måste nog fixa det i morgon för sonen behöver verkligen en ny cykel.
Annars är det väl lite som vanligt. Ena stunden känner jag mig smartast i världen och i nästa kommer jag ihåg något gammalt fiasko värt att lagra undan i minnet inför stunder av hastigt påkommen hybris.
På datorn spelas det gamla E-type. Det minner om fornstora dar när benen var pigga, kvällen alltid ung och kvinnorna ännu yngre. Men sen sansar jag mig och kommer ihåg att 42 år är en fantastisk ålder och vadå, 52 är väl ännu bättre.
I nästa stund förbannar jag mig själv för att jag aldrig kan leva ut. Jag håller alltid igen så förbaskat och till vilken nytta kan man fråga sig. Jag frågar mig nästan varje dag. Kanske ska jag byta livsstil vid femtio. Inte på det där vanliga sättet. Ingen HD, ingen sportbil, ingen yngre kvinna, inte heller något jäkla armband.
Nä, helt enkelt bara ren och skär intelligens och upplagrad, uppladdat, elektrisk passion. Och en ordsvada utan dess like. Jag har alla orden och några till på lager.

Nåja, nu ska vi inte förhäva oss. Jag är nog inte mogen ännu utan återgår till mina 4 bildskärmar med 5 fönster på varje och fyller förråden ett tag till. Bidar min tid.

Kvalitetskraven är höga.

En kväll vid Höga Kusten.

Fortfarande fast i Kälsvikens paradis. Solen lyser nu från nästan molnfri himmel. Folket kommer och går borta på leden. En familjebåt lägger till vid stranden. Kombinationen motoriserad gummibåt på släp och barn brukar betyda oväsen. Men det tar någon timme innan barnen badat klart och ska åka båt, i samma stund avgår jag mot Näskebodarna. Genom att följa stranden undviker jag effektivt Slåtterdalsskrevan och eventuellt sällskap. I Näskebodarna ser jag ett gäng bestående av fyra personer varav minst en riktigt vandrare med grova kängor, fläckiga byxor, jätteryggsäck och tillhörande kvinnlig beundrare. En ynklig liten typ som stapplar runt barfota med en miniryggsäck tittar dom inte ens åt, dom riktiga vandrarna. Senare ser jag samma sällskap på en strand där dom slagit upp sina rymliga tält med ståhöjd och silverbeläggning att spegla sig i. Dom har en boll att sparka av sina aggressioner på också. Inte så märkligt att ryggsäckarna blir stora. 

Snart kommer jag ikapp ett gäng tjejer med en hund och som vanligt lyckas jag stressa upp deras tempo. Givetvis snubblar en av dem på en rot och jag glider förbi. Tjejer med hundar är alldeles för intressant för att jag ska kunna gå normalt och vara trevlig.

Senare under dagen frågar en sommarstugeboende varför jag går så fort. Jag blir skyldig svaret och säger heller inget om att mina fötter smärtar och att jag dragit ner på tempot. Efter nationalparksparkeringen i Näske blir det ensamt på leden igen och jag kommer till Köpmanholmen där jag shoppar lite att fylla upp ryggsäcken med.

Balesudden är målet för kvällen och där finns en tjärn uppe på berget med kristallklart vatten. Det enda levande som syns i vattnet är några tusen grodyngel och två små fiskar. Tältet åker upp på en klipphylla längst ut och högst upp på udden. Utsikten ikväll blir bl.a. Trysunda och Skrubban som är mitt nästa stora expeditionsmål. Där ska jag ta mig in i de jättelika sprickorna på något sätt. Synd att klättergrejorna ligger kvar hemma.

Romantisk intervention.

Nyss sett en lite smörig film, romantik, kärlek, allt det där. Blev inget över åt mig. På andra skärmen tittar Andreas Cervenka uppfordrande med sina gula glasögonglas.  Ekonomigrejor, men jag sköter ju min ekonomi, ja, jag ska amortera, massor. Ingen bostadsbubbla hos mig inte. Men nu ska jag sova, full rulle i morgon igen.

Publicerar gamla dagböcker.

Jag har en diffus målgrupp i åtanke när jag plockar fram och publicerar mina gamla nätdagböcker från 90-talet. Det finns några fördelar ändå med det. Jag får läsa dom igen och se vad som hände för 10 år sedan. Lite spännande att se hur det börjar närma sig att jag ska till att möta min exfru. Någonstans där byter jag jobb också.
Och så kom jag att fundera på varför vi i ena stunden ropar om personlig integritet och i nästa lämnar ut en massa privat information rakt in i Googles databaser. Ingen nydananande tanke, journalister har redan gjort artiklar om det. Jag tycker det är lite fostrande, att man måste stå för det man gör.
Jag har ju varit i kommunikationsbranschen i nästan hela mitt liv och vet hur enkelt det alltid har varit att avlyssna. Det är nog ingen slump att filmagenter och skurkar träffas mitt ute på en grusplan och går en bit från sina bilar för att diskutera hemligheter.
Jag kommer inte på något jag gör på Internet som jag inte skulle kunna stå för.
Jag har installerat allsköns krypto på datorn men jag har, tyvärr får jag nog säga, haft något så hemligt att meddela till någon.

Förmiddagshalvtid.

Jag tar en frukost nummer 2 och tänkte sammanfatta mina tankar från morgonens skogspromenad. Jag försökte bestämma vad jag ska ägna resten av tiden fram till lunch åt. Det gick inte så bra men det lutar åt att köra röjsåg. Att dra kablar till nya tjuvavskräckande strålkastare klarar inte mina fingrar i kylan. Det är fortfarande flera minusgrader. Köra röjsåg är ju kul och sägs skapa mera pengar framöver. myndigheten har ju dessutom sagt åt mig att just köra mera med röjsågen. Att leja letter eller polacker som andra gör passar inte mig.
Sedan funderade jag om jag ska tillbringa resten av livet ensam mitt ute i skogen. Jag har ju försökt vänja mig vid den tanken. Den är väl inte så skrämmande egentligen men känns ju så klart lite tråkig.
Sanningen är väl den att jag inte duger till att träffa någon. Mina taffliga försök med Internetdejting är ett stöd för den teorin. Kvinnorna är spralliga, älskar sina vänner och söker "riktiga män". Stora starka män med tjock plånbok har jag noterat. Männen sitter i fåtöljer med bresade ben och bara överarmar och vill "bjuda på en öl på oleris nån gång". Anabola Alkoholiserade Analfabeter skulle jag säga. Okej, förmodligen har inte heller dom någon större framgång. Men många är dom och hur ska man lyckas tränga genom det bruset.
Jag sätter in en ful bild som en 4-åring tagit med mobilkamera och skriver spaltmeter om mina tillkortakommanden och hur liten och rädd jag är. Dom som trots allt visar någon sorts intresse skrämmer jag snabbt bort med ännu mer text.
Och ute bland folk i den riktiga verkligehetn vågar jag aldrig ta kontakt med någon. Jag är livrädd för att behöva småprata om ingenting. Jag fixar inte det. Jag kan bara prata om riktiga och viktiga saker och det är jag nog bättre på. Kanske borde jag träffa någon likadan men dom personerna sitter väl och skriver likadana grejor som jag och vägarna korsas väldigt sällan.
Nu lämnar jag det här tangentbordet och ser till att huvudet, kroppen och plånboken förbättras i väntan på någon som lyckas ta sig förbi barriären.

Har jag tänkt ut något viktigt idag? Tja, som vanligt har jag irriterat mig på religiösa fundamentalister vars handlingar jag hört om på radion. Jag minns faktiskt inte. Det snurrar så många tankar hela tiden. Men har jag blivit bättre som människa idag då? För min egen del har jag förbättrat kroppen en smula med en lång dags hårt arbete. En del av detta kan väl betraktas som en god gärning för grannarna. Jag samlade ihop och eldade upp en massa kvistar och toppar efter vårens avverkningar nedanför gården.
Lite gräsklippning, traktorkörning, städning på gården, eldning igen, hundpromenader och tillbaka till gräsklipparen. Jag gillar att byta aktivitet ganska ofta. Fördelen är att jag får en hel del gjort, nackdelen är att inget blir helt klart. Nu är det min personlighet så då får det bli så.
Nu väntar jag bara på att vedpannan ska fixa en massa varmvatten till en dusch. Sedan ska jag laga mat och kolla på engelska deckarserier på Kanal 9. Lite Guitar Hero på det och sedan slocknar jag nog.
En fest hade ju varit kul eller ett bra liveband på någon klubb.

Hackare är vi allihopa.

Jag snubblade på en grej idag. En hackares manifest och jag kände igen det. Jag snöade inte in så där hårt på datorer dock. I skolan som inte var särskilt stimulerande funderade jag över olika mekaniska konstruktioner. Allt från mopeder till hemmagjorda vapen. Jag såg inte mopeden som att sätt att ta mig till kompisarna och tjejerna vid kiosken utan som ett mekaniskt system som skulle hackas. Först förstå i minsta detalj och sedan ge sig på med verktyg och förändra bortom det tillåtnas gräns. Hemmagjorda vapen och sprängämnen utövade en närmast oemotståndlig lockelse. Komplicerat och kraftfullt. Hjärnans makt över fysiken.
På senare år har jag varit mer inriktad på att laga sådant som egentligen inte ska gå att laga. Jag kan sitta länge med sådant. Inte för att peta i detaljerna och det så snyggt som möjligt. Nä, det får gärna bli fult och gå fort men utförandet ska vara innovativt och uttrycka en förståelse för det system som bygger upp funktionen.
En grej jag brukar framhålla för mig själv som en framgång är en elfunktion inne dörrlåset till en av bilarna. I alla forum jag kollat anses det omöjligt att laga. Jag höll på en hel helg och fick riva dörren och låset flera gånger och göra om. Men nu är jag nöjd. Det fungerar fortfarande efter två år.
Just nu intresserar jag mig (igen efter många års uppehåll) för vattnets rörelser på och i marken. Målet är att med små insatser i form av diken och annat skapa en stor förändring på landskapsnivå. Numera är det ganska lagligt och på egen mark. Men jag har även överträtt gränsen tidigare. Precis som en hackare med små medel kan få stora system på fall har jag återställt stora våtmarksområden med mycket blygsamma åtgärder.